torsdag 1 juni 2017

Time to move on!

Det är svårt att sluta med någonting man gjort i 15 år. Tro mej, jag har försökt länge. Jag tycker inte ens om det längre. Friidrotten. Hittat andra saker i livet jag brinner för och älskar. Ändå har jag inte kunnat sluta hoppa. För egentligen så älskar jag att hoppa. Det är egentligen världens bästa känsla! 
Nästan som en alkoholist är jag. En beroende. Jag vet att det skadar mig men jag har svårt att låta bli ändå. "Inte den här gången" "kanske inte om jag gör så nästa gång"... Naiv. Min bästa och värsta egenskap. 
Kanske är det mer som ett destruktivt förhållande iochförsig. Med en pojkvän som slår en, så man borde lämna för det gör ont. Fast däremellan kanske man har några så fina och speciella stunder att man kan ta de där slagen och smärtan. Ja ungefär så har det känts. Bara det att de fina stunderna inte kommer längre, bara slagen. 

Därför är det ett klokt val att sluta. 
Den visheten kommer inte ge mig nobelpriset i förnuftigt tänkande direkt, men det är inte så jävla lätt. 15 år. Alla möjliga länder, tävlingar och upplevelser ju. Alla känslor, framförallt dem.
Var i livet kommer jag nu få uppleva enorm eurofori? Närmast till hands kanske en hashbrownie i Amsterdam?

Det finns ändå någonting riktigt bra i att gå vidare när man mjölkat ut allt det roliga och inte stanna på en o-värd efterfest. Därför tänker jag att nu går jag vidare. Jag ger inte upp, jag går vidare, och det är en stor skillnad. Jag slutar för att jag inte vill mer, ett eget och frivilligt beslut som kom efter att jag tävlat och inte känt nånting. Det var gött och studsa men känslorna för höjdhopp var döda. Visst, skador kan jag skylla på, men jag väljer att se skadorna som ett tecken på att jag gjort samma sak för länge. Jag började tidigt, pikade tidigt. 15 år som sagt. 
Då är det inte konstigt att man går av.

Hade jag inte tränat så hårt och satsat så  mycket kanske jag hållt än idag, men hade nog inte kvalat till de där mästerskapen som ung då, fått åka på de där resorna runt om i världen. Och jag tror de ger mer, är roligare och häftigare när man är 18 än när man är 28. När man är 28 måste man tänka på tvätten och räkningarna, pensionen och sånt. Så jag ångrar inget. Inte ett enda av bromsmans lyft eller enbenshoppen i nedförsbacke, maten jag avstod och tiden jag la.

Fan, jag är så nöjd över det jag åstadkommit alltså! Men mest nöjd över att jag kan tillåta mej själv att vara nöjd över mej själv. I 15 år har jag vart missnöjd att jag inte gjorde mer, helt plötsligt är jag nöjd. Och då vet jag att sista hoppet är hoppat!

 Det finns så jävla mycket jag vill göra nu. Och att ha friidrotten i bagaget och inte i framsätet känns bara helrätt!

Nu ska jag njuta av crossfit. Och av hotellfrukostar. Tänk så många såna man offrat!

Min pappa skrev de finaste raderna jag läst, på instagram under min bild, om hur han upplevt våra 15 år i höjdhoppsbubblan. Jag ska rama in den texten. Den gick rakt in. 

Morgontidningen i Värmland valde en bild där det ser ut som jag just fått reda på att jag har cancer. Har bett dem ändra rubriken "Dronsfield ger upp karriären" för det är inte det jag gör eller så jag känner det. Väntar mig inte att de förstår vad jag menar när jag skrev att jag inte ger upp, utan att jag väljer att gå vidare. Det ÄR en stor skillad.
Jag blev ledsen att de tog min situation och målade över den med ett svart penseldrag. Offentligt.

Man väljer ju själv hur man vill tolka situationer. Positivt eller negativt. Den här situationen är dock min, den äger jag och den är positiv. Så vill jag ha det. 

Iallafall. Var sak har sin tid. Skorna är lagda på hyllan. Lagd sko ligger.
Tur jag har en hel hög med andra typer av skor jag inte kan vänta att få kliva i!
Jag är superpepp!

/dronsan

tisdag 25 april 2017

Målpresent

Ahapp så i januari ni vet, månaden precis efter nyår när man lovar sig själv skärpning så gick det inte många dagar innan mitt första nyårslöfte gick åt helvete.
 2017 skulle jag nämligen köpa mindre träningskläder och börja använda det jag redan hade, och läsa ut en bok. 

Innan jag ens hann reflektera jättemycket hade jag köpt nått jävla kit från Nike och en top från adidas och det hade bara gått ett par veckor på det nya året. Så eftersom jag är både jättebestämd på att klara av saker men lika dålig på att faktiskt göra det slog jag in dem åt mig själv som en present istället och bestämde nya regler, paketet får jag öppna när jag har läst ut en bok. 
Win win!

Synd bara att jag aldrig kommer klara det. 

En bok hade jag ju, och den har legat på mitt nattygsbord där också min present ligger inslagen och lockar mig.
Båda två är dammiga pågrund av att de legat där i tre-fyra månader men till skillnad från paketet är boken inte helt o-öppnad. 
Några gånger har jag faktiskt läst i den. Det är inte det att jag valt en riktigt tråkig bok, det är hittils den bästa jag läst även om jag iochförsig läst väldigt få under de senaste tio åren. Det är bara det att jag har så svårt att leva mig in i nån annans värld. Har fullt upp med min egen. Även om Kepler skriver en rätt spännande bok om någon kaninjägare som dödar människor och har sig så har jag bläddrat tre sidor utan att reflekter vad som står. Jag har noterat bokstäverna men i huvudet har jag planerat vad jag ska göra imorrn, vad jag ska ha på mig, laga för mat och köra för träning. I relation extremt tråkiga händelser om man jämför med morden som sker precis framför näsan på mig. 

Varför är det så? Varför kan jag inte ens läsa ut en jävla bok när jag tillochmed får en present om jag gör det? 

Nu har jag iallafall räknat ut att om jag bara läser sex sidor varje dag så är det utläst lagom till Juni. 


fredag 21 april 2017

"Det enda som är ständigt är förändring"

För ett år sen sa jag, att jag ska försöka blogga en gång i veckan annars måste jag äta potatis (potatis har aldrig varit min kopp av te) 

Nu har det blivit en gång i månaden och med tanke på att jag tydligen betalar (?) för detta domän-namn känns det inte försvarbart rent ekonomiskt att det inte händer något här så jag ska försöka mej på ett ryck igen!
 Och, för att rätt ska vara rätt så har jag faktiskt flera gånger i veckan (!!!) ätit potatis trots allt. Jag är en sån som tar mitt straff. 
Plötsligt händer det!

Kanske I kombination med att jag inte tävlingshoppar och därför inte bara behöver äta broccoli och sallad har jag fått upp ögonen för potatisen som absolut inte är så dum ändå. När jag började med crossfit insåg jag också att jag skulle behöva äta väldigt mycket broccoli för att kompensera för min nya, rätt så energikrävande, hobby, så det var även av lite praktiska skäl. 

Ja vad säger man? Man kan väl ändra sig va?! Per började gilla katter, jag potatis. Och som det inte vore nog åkte vi på skidresa. Förändringarnas vindar blåser oss av stolen alltså. Någon gång sade någon klok: "Det enda som är ständigt är förändringen".

Iallafall, om det är potatisen eller det faktum att jag inte tävlingshoppar mer, eller en mix av båda så har jag för första gången i mitt liv blivit normalviktig. Har alltid varit underviktig men nu gjorde jag ett nytt body scan test som visade helt andra siffror. Kanske crossfitten har att göra med det också eftersom mina armar blivit obesa sen jag började göra tresiffriga mängder ring rows och push ups i veckan..?
Analyserar min kropp över en kopp och ser ju onekligen glad ut över resultatet.
Så här ser jag ut invändigt. Fem kilo mer att älska har jag försökt sälja in till min blivande man. Han får liksom mer än han frågade efter. Jag är helt tagen att jag första gången nånsin kilat in på normal-strecket på BMI-skalan! Stor dag i mitt liv alltså. Och eftersom jag har lägre fettprocent än innan består mina nya kilon endera av fler revben eller tyngre skelettmassa, eller större muskler. Så mycket tror jag mig veta om biologi att det borde vara det sistnämnda. 
Det jag säger, 2,5 kg biceps mer per arm. Typ.  

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Om jag bara vill börja blogga mer, älta min nya matchvikt som fortfarande mest känns sjukt obekväm eller bara konstatera att jag håller på att förändras. Kanske är det för att jag ska bli någons fru? Då måste man kunna ta hand om något litet (katt) åka på skidsemester och kunna koka potatis. Dags att växa upp och inte vara kvar i en 12-årings kropp helt enkelt kanske. 

Per har iallafall bestämt bröllopslåt, "you're the one for me, fatty" . 

Ciao! 
 

torsdag 20 april 2017

Vi drog till fjällen

Fest hela kvällen ute och glider med snowboard och skiiiiider.

Jag. Älskar. Markoolio. 
Skidor var också kul. 

Alla som känner oss tycker det är helkonstigt att vi åker på skidsemester eftersom vi är väldigt lite vinterkompatibla människor. Men vi gillar förändring. 

Konstigt nog blev Per hel-såld och jag blev väl på min höjd semi-såld. Även om vi jämförelsevis var extremt kassa måste jag säga att vi lärde oss rätt snabbt och det får man väl bara tacka vår 20-åriga träningsbakgrund. Eller så ligger det i blodet hos en värmlänning. Väl i backen tröttnade jag dock ganska snabbt. Kombinationen av att ha på mej väldigt mycket utrustningoch inte känna mej så lätt och smidig (har en fobi mot att känna mej tung) och att åka i okontrollerad fart där det känns som minisken kan ryka i varje sväng var väl det som drog ner helhetsintrycket helt enkelt.

Den bästa stunden på hela dagen var ju när jag fick ta av mej pjäxorna. Därför passade längskidor mig mycket bättre. Där fick  man ju dessutom skapa farten själv, och inte bara vara en fripassagerare i ett åk. 

Längdskidor alltså! Hur härligt som helst! Där var jag dock mycket kassare.. ständigt hundra meter bakom och ramlade tillochmed när jag stod still... men efteråt kunde man käka våffla med sylt och grädde och dricka varm blåbärssoppa utan minsta dåligt samvete. Sånt gillar jag! I en kåta på Bruksvallarna dessutom. I solsken. Vilket 100% klockrent frilufts-kit! 

I stugan hade vi trevligt sällskap, och öppen spis. Man kunde basta och rulla sig i snön, så även om jag knappast kommer se fram emot att dra på mej pjäxor igen så var det en riktigt riktigt mysig semester i fjällen! Kanske tillochmed så att vi kommer göra det igen, men jag lovar inget..
Åkte med dessa sköningar, Linnéa, Per och Fredrik! (Och Johannes!) 
Längdskidor i Bruksvallarna! 
I väntan på blåbärssoppa i en äkta kåta! 
Nybörjarna livrädda i liften, hahaha! 

Tack för att vi fick hänga på! <3 

söndag 5 mars 2017

Ett decennium senare...

Elva år sedan på dagen jag gjorde min första start i Ungdoms SM. Firar det med att sitta på läktaren och peppa mina youngsters som nu gör sitt första. Magiskt! De har den bästa tiden framför sig, for sure!
Kommer ihåg exakt hur nervös jag var när jag var en av de tjejerna på innerplan med sugrörssmala darrande ben som gick in på tävlingsbanan på sitt första mästerskap. Det är stort när man är 15 år, viktigast i världen kommer jag ihåg. Misslyckas man är hela livet förstört. De kommer jag också ihåg. 
Att umgås med unga människor som har en drivkraft i livet och vågar satsa på någonting ger så jävla mycket livslust! 

Fan vilket bra helg det varit. Hade bara mina kissekatter åkt med hade det vart en tia alltså! Vilda, Chilla proud mama is comin' for ya <3

torsdag 2 mars 2017

Lussekatterna

Mitt liv är komplett. Och det är lussekatternas förtjänst. Vi har blivit med kattbebisarna Vilda och Chilla! (Ja, inte vilka kattzizar som helst alltså, det är ju kändiskatter så de kom med vissa divaliteter såklart, som att de krävde en egen stamtavla som jag snabbt fick fixa). Vi har haft dessa bebisar i precis en vecka hos oss och iallafall jag är helt såld! (FÖR NU ÄRE JAG SOM ÄR MAMMA!)

 Tänkte lassa av lite bilder för min kamerarulle på mobilen börjar bli full, och samtidigt visa världen att vi har världens sötaste jävla katter! Nu kan jag dö lycklig! <3
Finaste Vilda <3
<3
...alltså? <3 <3 <3
Hörde att stamtavla var viktigt så fixa de en
AHHH! <3
Katt åt måttband. Blev mätt
en pussy vid vid pussyn
Men hur fin?
Chilla är bara för fin alltså! <3
Hallå?! Finast i världen <3
MIN KATT! <3 
Hon <3 <3
morgonmys osv
Vilda ÄR för go <3
lilla Vildis sitter still för en gångs skull... hela staden är i chock.
Med och spanar överallt..
<3
Chilla ska alltid vara nära <3
lilla Vilda 
<3
Chilla.. du dödar mej <3 <3 <3
syskonmys
syskonbus
katt i korg. Sånt man köper vykort på JU!
alltså? för söt ju.
Vilda <3
<3
världens nyfiknaste!
Älskar den här jävla linjalen.. But why?

söndag 8 januari 2017

Speak now or forever...

...hold your peace?! Piece...?

Eller peas? Håll mina ärtor tills jag undersöker saken närmare. 
Har lagt ut en omröstning på twitter över vad folket tycker och får jag ett hundraprocentigt svar slipper ni hålla mina ärtor. Det är ju tyvärr så att det är väääldigt långt kvar tills jag ska gifta mig men det kan också vara så att jag redan kommit ganska långt i planeringen. Men idag hakade jag upp mig på denna fras och kunde inte komma vidare. "Den som googlar den finner" som det gamla ordstävet säger och jag fann en guldgruva!
En riktigt nördig tråd på englishforums.com närmare bestämt där de diskuteras fram och tillbaka vilken som egentligen är den rätta stavningen på denna fras.

Vissa hävdar följande: 
"The phrase "Speak now, or forever hold your piece," is a linguistic cousin to the expression "Have you said your piece?" (Have you said what you wanted to say?)

Medan andra säger: 
..."I refuse to speculate on what it would mean if someone at a wedding decided to 'hold their piece'.

Fast då säger "piece-anhängarna":
"It's piece. As in, your oration. Hold your piece. If you were at peace with the situation it would not need to be held. 

Och några hävdar diplomatiskt: 
 Speak your piece.
Hold your peace.

En tjomme fick plötsligt luft och gjorde tråden mer intressant:
I always thought it was "Speak now or forever hold your peas".


Medan jag samtidigt på twitter fick följande från Peter Kaspersson:
"Som gammal 800m löpare skulle jag säga "hold your pace". 

Sista kontringen och spiken i kistan för mig blir detta: 
"The following excerpts from the dictionaries that say "hold your peace" is the correct expression:
Oxford Advanced Learner's Dictionary:
hold your peace/tongue.

Och man säger inte emot någon eller något som kommer från Oxford. Dessutom minns jag att det stod en dictionary från Oxford på pappas bokhylla hemma så det är att lita på. Varför det stod en sådan på pappas bokhylla är för att pappa jobbar som engelsk översättare så jag hade ju bara kunnat fråga honom.. men det är ju ingen sport! 

Så vi kanske kommer använda oss av frasen speak now or forever shut the fuck up, och översättningen på svenska (så att mormor förstår) får bli tala nu eller föralltid håll mina ärtor. 
/dronsan

onsdag 4 januari 2017

The Ring

OJOJOJ! Jag måste uppdatera här!
Minns för ett år sedan, då skrev jag att 2016 måste jag uppdatera minst en gång i veckan annars måste jag äta potatis till lunch?

Nu följer en förklaring i en jättelång parentes:
(Jag hatar potatis. Mest hatar jag Kung Edward. Smulig, torr och förjävlig. Jag har haft som argument hela mitt liv att jag äter inte potatis sen den dagen i skolan då jag klöv (klyvde?) en potatis mitt i tu, och innehållet i den rann ut!
Sen den dagen när jag fick en o-mogen potatis, eller inte tillräckligt kokt, har jag inte velat äta denna gröda (gröda?).
Idag känner jag hur förvirrat detta argument är eftersom jag nu vet att en potatis inte har flytande innehåll, hur rå, overkokt eller gammal den än är. 
Jag kan ha förväxlat potatisen med ett ägg. Det visar ungefär på vilken nivå mitt matintresse var när jag var en liten knodd) 

Idag är jag lite mer liberal till potatisen. Men bara lite.

Detta inlägg är alltså mitt första på det nya superåret 2017 och mitt första inlägg som "the ring-tjejen" (och om jag syftar på hon den superläskiga nattlinne-tjejen i The Ring eller det faktum att jag bär ring kommer ni snart förstå). Det här inlägget är inte bara tillägnat potatis, utan kommer också handla om oss:
Trots nytt år och nya möjligheter kan jag iofs inte lova att substansen i mina inlägg förbättrats ett dugg. Take me or leave me. Men idag är det ändå lite leverans på innehållet...

Cuz I´m fucking engaged!! Per har friat! Jag ska bli någons fru, städerska och hushållerska! (hej 1800-talet!) Men jag är inte den som är den.
 Jag är jättetacksam att någon vill paxa mig och att just denna någon faktiskt är den som jag själv ville paxa när jag var 14 år(!) och fånigt tonårdsförälskad!
Jag vill verkligen inte göra detta till något manus för en töntig romantisk film, men true story jag ska gifta mig med mannen i mitt liv! Hur klyshigt det än må låta.

Efter nio år, tre månader och en vecka (but whos really counting..?) stod han där på knä (fast inte tillräckligt djupt så hans kostymbyxor skulle bli smutsiga) utanför Domkyrkan i Lund och frågade om jag ville gifta mig med honom.
Det var synd att det var i Guds närvaro, men det var mörkt när vi gick dit och vi trodde vi bara stod mot en fin mur för att kolla fyrverkerierna.

Knäböjningen och frieriet är lite av en efterhandskonstruktion från honom själv, jag missade denna biten en smula pågrund av att min mascara hade smetat igen mina ögon och min syn var något eftersatt. Detta då han bara några sekunder innan hade stått bakom mig, tagit tag i mitt högra(!) ringfinger och försökt knö på mig en alldeles för liten, alldeles för vacker och alldeles för dyrbar ring.

Han sa då "Jag har en liten sak till dig". Och jag förstod ju typ direkt eftersom jag nog innerst inne har väntat på den här stunden i väldigt. Många. År.
Så jag började gråta, förlorade synen och närvaron och missade hans knö-böjning och den efterföljande frågan.
 Jag vet inte ens om jag sa ja, men jag tror det hade varit överflödigt.
Sedan kysste jag honom utan gladpacken trots att jag visste att det skulle innebära att jag fick hans förkyldning och antagligen inte kommer kunna träna på en vecka. Det var han värd då. Det var stunden värd! I nöd* och lust (*förutom vid smittsamma sjukdomar) kommer vi lova varandra om ett år. Hur galet är inte det?!
Fem i tolv. När han "bara" var min pojkvän och jag inte offrade hälsan för en vanlig nyårskyss...

Ett par minuter senare när ringen inte ville gå på höger ringfinger trots extrema mängder våld satte jag den på vänstern för att inte tappa den i mörkret, och där gick den på.
Tänk er typ askungen och glas-skon.
Ungefär då klev Ellen in och satte universums bästa replik "att det var ju bra eftersom det ju är på den handen ringen egentligen ska sitta!" Tillskillnad från när gubbar på gym påpekar "hur man egentligen ska göra" var det här påpekandet det bästa påpekande jag någonsin fått! Så då grät jag igen, för ingenting värmer ett gammalt höjdhoppshjärta så mycket när man tillslut kommer i någonting som tidigare varit för litet! (destruktiv association men de som fattar, fattar)

Så det var själva storyn om vår förlovning. För nio år sedan, tre månader, en vecka och fyra dagar sedan sa han "fan vad jag gillar dig" efter att vi ätit kinamat med en gaffel till Lejonkungen. Den meningen tillsammans med "jag har en liten sak till dig" Är de vackraste orden jag någonsin hört i livet eftersom jag inte är konfirmerad.

Tack Tobbe K för att du peppade mig att skriva ett inlägg, och tack Per T för att du gör mig så töntigt jävla lycklig. Och fan ta mig själv att mitt blogginlägg där jag tänkte berätta att jag ska gifta mig inleds med dessa jävla potatisar.

Nu bör jag återgå till jobbet!
/dronsan

fredag 9 december 2016

Our gran got gains!

Oklar rubrik kanske. 

Iallafall. Igår på Jul Med Ernst, som jag antar att alla kollar på, sa han ju, vår Ernst: "När man kommer in i huset och ser det här, ja då fattar man ju att i DET HÄR HUSET VILL MAN JUL!" 
Precis så är det också här hemma.

Granen har stått ståtlig hos oss i en vecka nu vilket jag antar att ingen som följer mig på insta storys kunnat undgå? Om jag får säga det själv är det den vackraste gran jag någonsin skådat och den luktar så mycket gran att jag får en tår i ögat av tacksamhet varje gång jag kommer hem och får ta första andetaget och inhalera doften av grönbarr! 
Och KULORNA DÅ! de glänser och glittrar! Och stjärnan då! Den är stor som fan, ja överdimensionerad som tusan pga att den egentligen ska hänga i fönstret och lysa. 
Har man ingen julgransstjärna med väldigt många extra fönsterstjärnor så får det bli så..
För att granen ska växa och frodas så matar jag den med vatten, växtnäring och proteinpulver och massa annat kul som människor växer av. Fick en hel kasse med pulver och suspekta saker från crossfittävlingen som jag tror passar granen bättre än mig. Sedan jag var med i ADAMS är jag extra försiktig med saker som heter typ black widow, extra fuel protein +++ och dylikt. Jag håller mig till ägg och köttbullar. Och även om allt var grönt enligt WADAs lista tycker jag att det är obehagligt att ha massa sånt där pulver och shots hemma tillochmed. "Kan klia under skinnet efter intag". I say no more. 
Man gör som man vill på kosttillskottsfronten men jag har mina principer och dessutom inga anledningar heller. 
Kommer bli en Belgium Blue kungsgran av detta träd innan jul tror jag! Kommer kanske växa grenar ända in till sovrummet och stjärnan kanske snart går genom taket och pillar grannen på övervåningen i rumpan. 

Appeopå gran. Igår såg jag på instagram att Skaraborgs Flygflottilj (underbart klubb-namn!) flygit med nio JAS-plan över värmland i formation av en gran! Skittrevlig grej, absolut Lars-Gunnar! 

...dock känner jag att jag därmed kan sluta källsortera mitt apelsinskal och mitt kaffesump i brun, soon to be, mögglig avfallspåse "för miljöns skull".
Rimligheten försvann.
Motivationen att göra denna försvinnande insats "för miljön" när man leker med flygplan just får fun försvann också. 

/dronsan